Samma namn bär en obebodd f.d. ö i Lemland och (troligen) en by i Föglö. Enligt Hellberg 1987 erinrar namnen om ’jarlen som sjömilitär höghetsperson’ (s. 240 f.). Men Järl är belagt även som binamn i Finland, inklusive Åland (Thors 1959; Jop Jærl, faste i Lemland 1431) och ger kanske, utan aktuell syftning på någon överhetsperson, en naturligare utgångspunkt för tolkningen. Skrivningen Jerps- representerar möjligen ett tolkningsförsök (Hellberg 1987:242), men Järp som personnamn ingår väl i Järpsö, Kyrkslätt.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Jerpsö 1431
Jersijda 1454 *
Jeersszöö 1537
Järsö Kyrkslätt