Beskrivning

Den ursprungliga namnformen är finsk, och bildad till personnamnet Myrsky, av myrsky ’storm’, med den bebyggelsebetecknande ändelsen -lä. Denna har i sv. bytts ut mot -om, som ju uppträder i många namn i trakten, eller någon gång på 1500-t. mot -by. Granlund 1956:69 ff., Kartano 1977:227 f.

Namnelement

by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.

-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.

-om Dativens ändelse i pluralis -om har kommit att kvarstå i en del ortnamn, som ofta föregåtts av preposition. I östra Nyland är namnen så vanliga att de får betraktas som regelbundna avledningar till inbyggarnamn. Gislom, Drombom, Eskilom o.s.v. Antalet bynamn på -om är i materialet 38, av vilka 28 i Nyland. På Åland saknas denna bynamnstyp. Granlund 1956:344.

Källor

Kartano, Airi, 1977: Ortnamnen i Mörskom. Studier i nordisk filologi 61.

Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.

Äldre belägg

Mörskele 1485 *

Mörskeby 1541

Morskeby 1540

Mörskom 1547

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.