Fl. är ordet finne ’person från (Egentliga) Finland’, möjligen som binamn. Solstrand 1988:161.
finn I över trettio av våra bynamn är fl. Fin(n)- eller Fins-. Det vanliga Finby betecknar säkerligen i regel byar där befolkningen har varit finsk. Fl. i namnen står ofta i genitiv pluralis ’finnarnas’. Ett mansnamn Finvidher förekommer på 1400-talet på Åland och i Egentliga Finland. Thors antar att detta åsyftas i Finnela i Masku, i så fall väl i kortformen Finne. Thors 1959:30, Hellberg 1987:215 ff. Också som tillnamn förekommer Finne tidigt.
holm, holma De finlandssvenska dialekterna känner både holm m. och holma m. Vid Finlands kuster har upptecknats ca 5 500 namn med dessa efterleder. Holmarna tycks i regel ha varit ekonomiskt intressanta genom att de är skogbeväxta och erbjuder möjligheter till bete och höbärgning. Bägge ordformerna ingår också i bynamn, formen på -a endast i Ålandsområdet (Asterholma m.fl.), där också möjligheten av pluralt -a finns. De flesta av de 42 bynamnen av detta slag finns i den sydvästra skärgården. Efterleden -holm har varit populär i givna namn på slott och gårdar, vilket avspeglas också i en del av det finlandssvenska materialet. Zilliacus 1989:37 ff., Mattisson 1986.
Solstrand, Per Henrik, 1988, Ortnamnen i Föglö. I: Föglö, del II, utg. Föglö kommun, s. 157–190. Mariehamn.
Ffijnholm 1537
Fijnholma 1538
Finneholm 1544