Begynnelsekonsonanten J kan ha uppstått genom att prepositionen i hänförts till namnet, anser Hellberg 1987 (prep. används redan på 1400-t. om invånare i byar med önamn: Esbyorn j Fynhö, Torgils i Dynghö 1431). Hellberg tänker sig att fl. är ordet *ödhe ’vadäng’(1987:186 f.). Se vidare under Långbergsöda. Fl. kunde också tänkas vara ett mansnamn Ödhe (av Ödhger eller Ödhin m.fl., jfr Thors 1959). Slutligen tänker sig P.H. Solstrand att här föreligger flera olika namn, bl.a. en ursprunglig förbindelse i *Uddö (1988:163).
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Solstrand, Per Henrik, 1988, Ortnamnen i Föglö. I: Föglö, del II, utg. Föglö kommun, s. 157–190. Mariehamn.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Ödeöö
Öoddhöö 1537
Jwddhöö 1539
Oddeöö
Vddeöö 1544
Öddeöö 1546
Juddöö 1547
Ödöö 1549
Vddöö 1550
Långbergsöda Saltvik