-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
torp De åländska och nyländska bynamnen av typen Torp-, -torp(a) , sammanlagt ett dussin, har åtminstone i de medeltida bildningarna betydelsen ’utflyttargård’. En yngre innebörd ’dagsverkstorp’, som har större spridning, uppträder knappast i bynamn. Thors 1953a:10 ff., Hellberg 1987:116 ff., Valtavuo-Pfeifer 1998:180 ff.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Solstrand, Per Henrik, 1988, Ortnamnen i Föglö. I: Föglö, del II, utg. Föglö kommun, s. 157–190. Mariehamn.
Stenstorp 1491
Stentorp 1537
Stentorpa 1597
Stensböle Borgå