Fram till 1950 hette byn officiellt Koskenpää, vilket då ändrades till Korsö. Det ursprungliga namnet är uppenbart finskt med sl. -pää ’udde’. Ordet koski ’fors’ ger ingen direkt reell anknytning för namnet i trakten och är svårt att förbinda med de äldsta beläggen. En annan möjlighet är att fl. är ett personnamn. Det finns ett lapskt tillnamn Kuosku, troligen samma ord som fi. koski ’fors’, och ett annat Kuoksa, som förekommer bl.a. i Karislojo och möjligen erinrar om lapsk närvaro förr i tiden (Uusi suomalainen nimikirja: 463). Jfr Lappo, Brändö. Uttalets förmjukade form pekar dock snarare mot koski, gen. kosken, tidigt belagt som tillnamn (Uusi suomalainen nimikirja: 451). En liknande karelsk namnvariant, Koske, till Konstantin är noterad av Nissilä (1976:42).
kors Förleden Kors- , som förekommer åtta gånger i materialet, är vanlig, speciellt i skärgårdsnamn. Den har ansetts syfta på korsformiga sjömärken (Westman 1935: 205) eller andra resta kors. Det har varit vanligt att placera kors där någon har omkommit, t.ex. genom drunkning, och en del hithörande namn har antagits syfta på platser där farleder har korsat varandra (Zilliacus 1989:226). I äldre tid har väl kors kunnat resas även till åminnelse av frälsaren, kanske vid hamnar. Härom under Jomala.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Nissilä, Viljo, 1976: Suomen Karjalan ortodoksinen nimistö. Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita. 1. Lappeenranta.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Kooskanpee 1537
Koskanppe 1537
Koskenpä 1544
Finska: Koskenpää
Lappo Brändö