Många namn med samma fl. Bast- syftar på att man tagit bast av lind på platsen. Möjligt är också, anser Hellberg, att fl. i detta fall är ett personbinamn Baste. I en diplomavskrift i Åbo domkyrkas svartbok 1330 omtalas Palne, Rørixcus et Helgo Baste (Hellberg 1987:204 f., som också i not 111 erinrar om ett tavastländskt binamn Basti, vilket han betraktar som finskt). Det finska Pasti betraktas som en form av Sebastianus (Uusi suomalainen nimikirja). Det är kanske en kortform av detta som ingår även i bynamnet. De äldsta beläggen ger dock inget stöd för antagandet av ett personnamn.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Bastö 1367
Bastöö 1417
Basteöö 1544