Beträffande skrivningar som 1419, 1551 se Emkarby och Ödkarby. Geta socken och by är ett namn som kan ge anledning till många spekulationer. I allmänhet har namnet förklarats som en avledning av ordet get eller bildat efter mönstret av andra avledda önamn (Hellberg 1987:210). Mönstret måste i så fall ha tagits västerifrån (Roslagen), där avledda namn förekommer (Vätö, skr. Vætu 1337 m.fl., Stahre 1986:40). Hellberg nämner dessutom några namn av typen Gamlan, antagligen förkortade bestämda former av längre namn och antagligen också relativt unga. Den karga ursprungliga ön antas ha tjänat som bete för getter.
De äldre beläggen ger inte något starkt stöd för att namnet på medeltiden uttalats med diftong (jfr finl.sv. dial. jeit) eller ens med långt e, även om ett par sena belägg med diftong kan noteras. De kan möjligen förklaras som hyperdialektala. Ordet get ingår i många namn på holmar, liksom bock, men det är oftast fråga om små holmar och grund.
Utgår man från ett kortstavigt ord, kan det just inte vara något annat än fornisl. gat ’hål’, som har motsvarigheter i svenska och norska dialekter. En avledning (med ändelsen -on) av detta skulle ge *Gata, med alternativet *Getu (se nedan). Sakligt kunde ett sådant önamn syfta på en trång farled vid eller genom ökomplexet, något som förefaller kunna passa bra på området i äldre tid. Men någon parallell till en sådan namnbildning utifrån gat kan inte uppvisas. Och suffixavledda önamn saknas därtill, såvitt man vet, på östsvenskt område (Thorsten Andersson i Studier i nordisk filologi 67:46).
Ordet gata hör sannolikt samman med detta gat. De finlandssv. dialekterna som har generaliserat formen gatu har regelmässigt låtit a i sådana ord övergå till ett ä, ö. Det skedde mycket tidigt, måhända redan före mitten av 1300-talet (Hultman 1939:108). Också från Ålandsområdet är ett uttal gætu, gættu belagt (Hultman 1939:105, Ordbok över Finlands svenska folkmål). Mycket ofta har vokalen a återställts i orden, måhända såsom Hultman antar, medan nominativen (gata) var i levande bruk; dess roll övertogs senare av formen på -u. De åländska dialekterna visar numera just inga spår av övergången (Markström 1954: kartbilaga). Om namnet varit kortstavigt skulle man vänta sig ett åländskt uttal med långt t efter den korta vokalen, och motsvarande skrivningar uppträder på 1500-talet. Det nu förekommande uttalet kan vara anpassat efter den etablerade skriftformen eller högsvenskan. Beläggen från 1328 kan tänkas visa ett annat resultat av tilljämning i kortstaviga tvåstavingar med slutvokalen -u. Sambandet mellan substantivet och namnet kan ha fördunklats genom att g framför främre vokal i namnet har övergått till j redan under ä. fsv. tid (Wessén 1962:57 f.), medan det i substantivet framför återställt a har kvarstått. Ordet gata ingår i vägnamn också i Sverige samt i bynamnet Vargata i Vårdö. Det är antecknat med olika betydelseskiftningar under olika tider och i olika nordiska dialekter, men betydelsen ’väg, led (mellan gärdesgårdar, hus, berg)’ tycks central. Att ett vägnamn får territoriell syftning är namnet Norge det mest kända exemplet på. Mot sammanställningen med gata talar dock, att inget enda belägg med -a- förekommer. Och ord som undergått förändringen a > ä (ö) framför kons. + u brukar inte förmjuka k, g framför den förändrade vokalen (gätu, skäku, Hultman 1939).
Sammanfattningsvis låter det tänka sig att det ursprungligen kortstaviga namnet sekundärt, efter tilljämning och stavelseförlängning, har börjat skrivas med -e- och kombinerats med ordet get, i första hand i församlingens, socknens namn. Det finns tre nyländska bynamn med fl. Get-: Getbacka och Getberg i Kyrkslätt och Getskär i Ekenäs. Getter uppehåller sig med förkärlek på högt belägna platser. Slutligen kan tilläggas att binamn som Get, Getakarl, Getaskall, Getaskinn, Getafot förekommer i fsv. (Sveriges medeltida personnamn, arkiv).
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Ordbok över Finlands svenska folkmål. Utgiven av Forskningscentralen för de inhemska språken, 1982 –. Helsingfors.
Sveriges medeltida personnamn: ordbok. Utg. Arkivet för ordbok över Sveriges medeltida personnamn och Vitterhetsakademiens personnamnskommitté. Uppsala 1967 –.
Hultman, O.F., 1939: Efterlämnade skrifter. Andra delen, utgiven av Rolf Pipping och Olav Ahlbäck. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 274. Helsingfors.
Andersson, Thorsten, 1987: Olika typer av sockennamn. I: Studier i nordisk filologi 67, s. 91–97. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 539. Helsingfors.
Markström, Herbert, 1954: Om utvecklingen av gammalt a framför u i nordiska språk. Tilljämning och omljud. Skr. utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 2. Uppsala.
Stahre, Nils-Gustaf, 1986: Ortnamn i Stockholms skärgård. Stockholm.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Wessén, Elias, 1962: Svensk språkhistoria. 1, Ljudlära och ordböjningslära, Stockholm.
Getu ca 1325
Ghoto
Goto 1328
Getho 1381
Getom 1381
Getha 1419
Getha carlaby 1419
Geta 1428
Geeta 1538
Gettheköre 1551
Getto 1555
Götte
Gietho 1567
Geito 1569