Fl. är antingen ett personbinamn (jfr Jeppe Brwtte i Lemland 1537), möjligen av bråte ’katarr, snuva’ (Thors 1957a:79) eller brott ’brottsjöar’ och dylikt (Solstrand 1988:159 f.) eller odlingstermen bråt(e) ’nyodling’ (varom Thors 1953a:48 f.), sl. är ö.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Solstrand, Per Henrik, 1988, Ortnamnen i Föglö. I: Föglö, del II, utg. Föglö kommun, s. 157–190. Mariehamn.
Thors, Carl-Eric, 1953a: Studier över finlandssvenska ortnamnstyper. Studier i nordisk filologi 42:2. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 339. Helsingfors.
Thors, Carl-Eric, 1957a: Åländska personbinamn under medeltid och Vasatid. I: Anthroponymica suecana 2, s. 70–86. Lund.
Bruttö 1517
Brothöö 1537