Uttalet och den nutida skrivformen med -es beror på en sydösterbottnisk ljudövergång från -is (Hultman 1939: § 52). Olika tolkningar har föreslagits, de flesta ohållbara. Ett par nyare försök kan anföras: Närpes å heter i sitt övre lopp Närvijoki och har namn efter gården Närvä, vars namn i sin tur är ett personnamn. En udde vid åns utlopp kan enligt Ahlbäck ha kallats *Närvipää. Detta har slitits ned till *Närppi, och fått det tillägg av -s som återfinns i så många svenska former av finska namn. Lönnrot nämner i sitt lexikon Närpää som alternativ form till Närpiö ’Närpes’, vilket är utgångspunkten för tolkningen. Ahlbäck 1974b:101 f. Härtill kan invändas att namn på -pää inte för övrigt har uppvisats med detta tillagda -s. Det heter t.ex. Molpe, Kalape, Härpe. Det förefaller riktigast att utgå från ett personsyftande *Närppi, *Närppinen, som på vanligt sätt i sv. fått tillägg av -s. Ett bynamn Närppi finns för övrigt i Karinais i Egentliga Finland. Det kan antas utgå från en variant till personnamn som Närvä, Närä, möjligen av skandinaviskt eller kontinentalgermanskt ursprung (Uusi suomalainen nimikirja). Vahtola tar upp Närppi och anknyter det till germanska personnamn som Neribert (1983:271). Se även Närvilä i Karleby. Om det finns ett samband mellan Närpes och Närvijoki, vilket är troligt, men inte nödvändigtvis behöver vara fallet, eftersom Närvä och liknande är mycket vanliga, så kan det förklaras som varianter på personnamnet. Ett liknande fall möter i Tjöck–Teuva. Saxén tänker sig en genitivform *Närpeen av Närvi som utgångsform för sockennamnet (1905:222). Suomalainen paikannimikirja (Kepsu) har alternativt en härledning från Närvijoki/ Närpijoki > Närpiö, varav sv. Närpis. Något parallellfall med fi. -io, -iö – sv. -is uppvisas inte, och de torde vara sällsynta (Pikis – Piikkiö?).
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Lönnrot, Elias, 1874, 1880: Finskt-svenskt lexikon. Helsingfors.
Suomalainen paikannimikirja, 2007. Redaktörer: Sirkka Paikkala, Eeva-Liisa Stenhammar, Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen, Peter Slotte. Karttakeskus. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus, nr 146. Helsinki.
Hultman, O.F., 1939: Efterlämnade skrifter. Andra delen, utgiven av Rolf Pipping och Olav Ahlbäck. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 274. Helsingfors.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Ahlbäck, Olav, 1974b: Ortnamn i Närpes. I: Närpes i går och i dag, s. 95–125. Åbo.
Saxén, Ralf, 1905: Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Utg. Finska Vetenskaps-Societeten. H 63. Helsingfors.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Nærpis 1331
Nerpis 1348
Nerppas 1479 – 1483
Nerppis 1544
Närppis 1546
Närvilä Karleby