Fl. kan vara ett personnamn, men knappast det tyska Humbert (Freudenthal 1868), som är sällsynt i Norden. Att utgå från humle finner Solstrand inte heller givande, då skrivningarna med r är helt dominerande. Solstrand 1988:162. Kanske skulle man kunna tänka sig ett *Humlebergsö / *Humbelbergsö med tidig sammandragning av mittstavelserna. Humlen var en viktig växt och ingår ofta i skärgårdsnamn. Humleberget och liknande är inte heller ovanliga (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län I:242, 5:166).
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. Dialekt- och ortnamnsarkivet i Göteborg. Göteborg 1923 –.
Solstrand, Per Henrik, 1988, Ortnamnen i Föglö. I: Föglö, del II, utg. Föglö kommun, s. 157–190. Mariehamn.
Freudenthal, A.O., 1868: Om Ålands ortnamn. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. H 11.
Hwmbersszö 1537
Humbersöö 1544