Någon övertygande tolkning har inte framlagts. Det enda personnamn som kommer i närheten av de äldsta beläggens fl. är Avidher, som är belagt i Finström 1549 (Thors 1959:15). Man får i så fall tänka sig en assimilation av i framkallad av de omgivande vokalerna. Slutvokalen -a kan härledas från genitiven av personnamnet *Avidhar. En annan utgångspunkt vore kanske fi. aava ’öppet fält, vid yta’ som är ortnamnsbildande bl.a. i SV Finland. Bl.a. Aava gård i Patis. Det finns också ett svenskt dialektord åva ’avsnörd vik o.d.’, som bildar flera bynamn i Stockholmstrakten (Ståhle 1946:119). Beträffande slutdelen i de äldsta skrivningarna jfr Hangö, Gullö m.fl.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Ståhle, Carl Ivar, 1946: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien. 16. Lund.