Beskrivning

Även Knåpans, Knopans qvarn 1759; knå:pans. En hel namngrupp i trakten har samma fl.: Knopön, Knopsundet, Knopströmmen, vilka alla har benämnts efter gården Knop (Granlund 1965:71 ff.). Godset Kägra var frälse redan på medeltiden. På 1600-talet benämndes det Knopkägra, i motsats till Bondkägra, den del av byn som brukades av bönder (Elmevik 1975:47).

Namnelement

-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.

Källor

Granlund, Åke, 1965: En västnyländsk namntyp. I: Folkmålsstudier XIX, s. 27–136. Helsingfors.

Elmevik, Lennart, 1975: Kǫgurr och Kägra. I: Namn och bygd 63.

Bebyggelsenamn i Raseborg (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Knapkegra 1639

Knop kägra 1705

Se även

Kägra Bromarv

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.