Beskrivning

Av fi. pohja ’botten, det inre av en vik’ med avseende på den långa Pojoviken eller den innersta delen av denna. Att den svenska formen kommit att sluta på -o har sannolikt samband med böjningen i fsv. En tvåstaving som i grundformen slutade på -a fick hos en stor ordgrupp i andra kasus former på -o. Kyrkbyn i Pojo kallas Kyrkbacka, vilket tycks tala för att namnet en gång betecknat huvudbyn i trakten.

Namnelement

-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.

Bebyggelsenamn i Raseborg (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Paya *

Poyæ 1335

Poijo 1351

Poija 1359

Pojo 1427 *

Se även

Kyrkbacka Pojo

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.