Beskrivning

Ordet kil betecknar i ortnamn vikar, ägofigurer, och många har övergått till att beteckna bebyggelse. Detta Kila har väl avsett en havsvik på södra Gullö. Slutvokalen är säkerligen att sammanställa med de plurala ortnamn på -a, som har stor utbredning i södra Finland och i Sverige.

Namnelement

-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.

kil Ordet kil har en innebörd som kan passa i olika sammanhang, också i ortnamn. Det förekommer som för- och efterled och även ensamt i formen Kila såsom bynamn. Som jämförelse se ändelsen -a. Det betecknar kilformiga lokaler, främst vikar och sund, men också åkrar och andra skiften. Landhöjningen har gjort att kilformiga vikar har kunnat odlas upp med bibehållet namn. Harling-Kranck 1990:276 ff. o. hänv.

Bebyggelsenamn i Raseborg (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Kijla 1549

Kiila 1563

Kijlä 1576

Se även

Gullö Ekenäs

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.