Ett länge diskuterat men fortfarande oklart namn. Man har dels tänkt sig ett fi. puosta ’strandbrink, strandäng’, känt i sydvästra Finland, dels ett finskt uttal av bolstad (Naert 1983, Hellberg 1987, Ahlbäck 1989 och hänv.). Begynnelsekonsonanten ger få anknytningar i svenskan. Uppkallelse efter ett Puosta i Vemo har senast föreslagits (Huldén 1997c:161 f.).
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
bolstad Namnen på -bolstad har en utbredningsbild som mycket påminner om den som boda har. De flesta bynamnen av detta slag förkommer i Ålandsområdet. I östra Nyland och Österbotten saknas namn med denna slutled. Till Finland har namntypen spritts från Svealand. Namnelementet bolstad förekommer också i Norge. Betydelsen har varit föremål för många diskussioner. Ordet ingår i både ägonamn och bynamn, och tvivel kan knappast råda om att ägorna är primära i förhållande till bebyggelserna. Fl. i namnen är sällan ett personnamn. Hellberg har utgående från Åland utvecklat teorin att namnen åsyftar platser där spår av gammal bebyggelse funnits. Harling-Kranck finner det sannolikare att ägonamnen har syftat på samägda ängar och att ett samband med bolens beskattning kan antas. Ordet som sådant är en sammansättning av bol som beteckning för en bebyggelseenhet och stad ’ställe’. Thors 1953a:15 f., Hellberg 1987:142 ff., Harling-Kranck 1990:85 ff.
Naert, Aino, 1983: Bynamnet Posta på Åland. Åländsk odling, årg. 42. Mariehamn.
Ahlbäck, Olav, 1989: Finska spår i åländskt ortnamnsskick? I: Namn och bygd 77, s. 5–12.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Huldén, Lars, 1997c: Sockennamnet Vörå i saklig belysning. I: Ord och några visor tillägnade Kurt Zilliacus 21.7.1997. Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. B:18.
Postaa 1507
Poosta 1542