De äldsta beläggen tyder på att sl. näs är en ombildning i anslutning till Nämpnäs m.fl. i Närpes. Norrnäs torde utgå från en finsk namnform på vokal eller -nen och liksom flertalet dylika ha fått ändelsen -s i sv. Närmast till hand finns ordet nurmi ’äng, gräsmark’. Men det finns också liknande personnamn. Hit hör väl Nurmo i Seinäjoki. Jfr Nurmijärvi. Det är tänkbart att beläggen motsvarar ett uttal med ɷ, som har förändrats genom analogi eller anknytning till norr. Enstaka belägg för övergång av typen urm > årm i finska lånord finns dock (Wessman 1956:212). Karstens förklaring *Norr-um-näs verkar inte trovärdig (1923:33), knappast heller Ahlbäcks konstruktion ”*Norr-med-näs, näset i norr” (1974b:108). Beträffande övergången -is > es se Närpes.
näs Med över 150 antecknade bynamn hör näs till de vanligaste efterlederna i materialet. Namntypen finns i alla delar av området men tycks vara vanligast i Nyland och Åboland. Grundbetydelsen är ’udde’. Men fråga är om naturförhållandena alltid har varit avgörande för namngivningen. Det verkar som om elementet hade blivit något av en modesak. De många sammansättningarna med personnamn tyder på att namnen på -näs ofta får betraktas som primära bebyggelsenamn, som alltså har tillkommit i samband med att platsen bebyggts. Typen hör huvudsakligen hemma i medeltid och 1500-tal. Hellberg 1987:254 m.fl., Zilliacus 1989:108 ff. Ett rimligt antagande är att vissa namn på -näs kan ha sitt ursprung i ett finskt namn på -nainen, -näinen, sv. -nais (LEX).
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Wessman, V.E.V., 1956: Främmande inflytelser i de finlandssvenska folkmålen. I. Finska inflytelser (komplettering av Ralf Saxéns Finska lånord i östsvenska dialekter). Folkmålsstudier 17-18. Helsingfors.
Ahlbäck, Olav, 1974b: Ortnamn i Närpes. I: Närpes i går och i dag, s. 95–125. Åbo.
Normis 1546
Normes 1552
Närpes Närpes
Nurmijärvi Nurmijärvi