Av omtvistat ursprung. Freudenthal (1868) sammanställde det med fi. jumala ’gud’, och på samma linje har de flesta senare forskare gått, främst Åke Granlund (1982) som förtecknar liknande namn i både svensk och finsk bygd i Finland. Han konstaterar att liknande namn helt saknas i Sverige och att det åländska sockennamnet knappast kan separeras från det övriga finländska materialet. Möjligheten att jumala avsett något slags hamnmärke har framkastats (Huldén 1982:97). Det finns tre Jomalö på Åland, ett nära Jomalby, ett i Hammarland och ett i Geta i norr som har kunnat erbjuda hamn för sjöfarande. Alternativet uppkallelse efter Jomala verkar i dessa fall inte övertygande. Men också tolkningar från nordiskt språk har prövats. Harry Ståhl anser att namnet är svenskt trots att det ”kan se finskt ut” (1964:12). Olav Ahlbäck (1986) tänker sig (i anslutning till O.F. Hultman) en sammansättning av det fornspråkliga jór ’häst’ och mal ’stenig mark’. Vokalen i fl. skulle alltså ursprungligen ha varit lång. Stöd för detta finner Ahlbäck i ett par finska ordboksformer av namnet. Det finska jumala med sin korta vokal borde på Åland ha blivit *jåma-, finner han. Slutvokalen -a (liksom former på -um) är enligt Ahlbäck den i bebyggelsenamn vanliga pluralen. Att den anknyter namnet till en större grupp med ursprungligen plural ändelse -a är ett faktum. Hellberg tolkar formen som ”analogisk” och konstaterar i anslutning till Thors att plural böjning av finska ortnamn förekommer. Hellberg tar avstånd från Ahlbäcks förslag som han finner ”mycket osannolikt” (1987:43, not 16).
Serien av äldre belägg för Jomala ger inget stöd för tanken att den första vokalen har varit lång, i motsats till skrivningarna av vissa andra namn (Geetha 1556, Oovadha 1538 = Åva). Ett inlånat och kanske av språkkontakter underhållet jomala skulle inte nödvändigtvis ha utvecklats som ärvda ord. Vilket uttal belägg av typen Jomalum 1414 representerar är svårbedömt; det kan tänkas ha varit ett *jåmal- och det nutida uttalet av namnet ett läsuttal. Ortnamn innehållande ordet jór ’häst’ är på östnordiskt område sällsynta (Jumkil i Uppland, Julitta i Södermanland), och tillhör en helt annan tid än den medeltida åländska namnmiljön (Hellberg, Calissendorff 1986:50). Trots den inträngande ljudhistoriska analys som Ahlbäck har gett namnet Jomala är det anledning att återkomma till den vanliga härledningen från ett fi. jumala.
Ordet jumala är redan på 1000-talet inlånat i nordiskt språk i formen jómali m. (lång vokal!) och betecknar då bjarmernas gudabeläten (de Vries 1961:293). Men sådana har förekommit hos alla de östersjöfinska folken (Turunen 1981:78 ff.). Följande förlopp skulle kunna skisseras när det gäller Jomala på Åland: Vid Ålands kuster har funnits några trygga hamnar som har varit markerade för sjöfarande med hamnmärken, som haft en form som associerat till fi. jumala. Om sådana hamnbeläten har Modéer en utförlig framställning (Grimskär, 1936). Märkena har kunnat resas lokalt eller av finska sjöfarare, i vilket fall ordet lätt funnit vägen in i lokalspråket. De tre åländska Jomalöarna kan ha denna bakgrund. Innanför Jomalön i Jomala ligger Jomalvik (Jumalawick 1568) och Jomalby (Jumalaby 1333). Såsom ofta har det bildats en hel klase namn kring ett påfallande namnled. Granlund konstaterar att Jomalvik är det namn som bäst förenar gruppen med fastlandsnamnen, och han menar att utgångspunkten för namngivningen i övrigt kan ha varit ett finskt *Jumalanlaksi, vars sl. har översatts med ’vik’ (anfört arbete:88).
I Jomalvik utfaller det vattendrag som avvattnar Prästträsket i närheten av Jomala kyrka och prästgård, samt lågmarken mellan Jomalby och kyrkan, av Ahlbäck m.fl. beskriven som en ”fornsjö”. Eftersom många vattendrag har fått namn efter mynningsorten (Huldén 1997a), vore det alls inte förvånande om ett *Jomal-a hade bildats till viknamnet. Vattendraget kan i forna dagar ha tett sig betydelsefullare än nu; det är fråga om ett flera kilometer långt avlopp. Skrivformer med dubbelt a förekommer, men först på 1500-talet, då uttalet skulle ha varit -å; sannolikt är skrivningarna etymologiserande. I trycksvag ställning har -a förkortats så tidigt att någon övergång a > å inte har ägt rum. En liknande, om än inte lika tidig, försvagning av sl. -å kan noteras i det likaledes trestaviga namnet Helsinge. Jfr Granlund 1956:13 ff. Det tänkta ånamnet skulle alltså i något stadium ha sammanfallit med ordet jumala, fl. i Jomalö.
Prästträsket skulle enligt samma mönster tidigare ha hetat *Jomalträsk. Om detta är riktigt, ter det sig ganska naturligt att socknen fick heta Jomala, när den bildades och skulle benämnas. Kyrkan i Jomala uppges byggd på 1200-talet. Varför behövde socknen ett nytt namn? Måhända för att områdets gamla namn Åland hade fått utvidgad syftning och börjat användas om hela landskapet. Vattendraget från Prästträsket till Jomalvik är kanske den å som åsyftas i landskapsnamnet.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
de Vries, Jan, 1961: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden.
Huldén, Lars, 1982: Finska inslag i Ålandsområdets ortnamnsskick. I: Studier i nordisk filologi 63, s. 95–103. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 502. Helsingfors.
Modéer, Ivar, 1936: Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster. Uppsala.
Ahlbäck, Olav, 1986: Jomala. I: Namn och bygd 73.
Turunen, Aimo, 1981: Kalevalan sanat ja niiden taustat. Karjalaisen kulttuurin edistämissäätiö.
Granlund, Åke, 1982: Om namnet Jomala. I: Studier i nordisk filologi 63, s. 95–103.
Freudenthal, A.O., 1868: Om Ålands ortnamn. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. H 11.
Calissendorff, Karin, 1986: Ortnamn i Uppland. Stockholm.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Ståhl, Harry, 1964: Saklig ortnamnsforskning. I: Namn och bygd 52.
Huldén, Lars, 1997a: Younger names of old rivers. I: You name it, s. 178–186. (Se Pitkänen, Mallat, 1987).
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.
Jumala 1351
Jwmala 1356
Jomalum 1414
Jomala 1486
Jwmmala 1494