Staden Kotka grundades 1879 och fick namn av den ö där den placerades. Önamnet är belagt redan på 1500-talet: Kotkatzarij 1557, Kotkasarii 1561, Kotkansarij eng 1563 (Westman 1940:64). Fl. betyder ’örn (fågeln)’ och ingår också i andra skärgårdsnamn. Antagandet (a.a:63) att namnet skulle ha sin upprinnelse i en felöversättning av ett svenskt *ör(e)n, av ör ’holme, grund’ är omotiverat. Kotka förekommer även som personnamn (Uusi suomalainen nimikirja) och vissa äldre belägg med ordet i genitiv kunde häntyda på ett sådant.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Westman, Ivar, 1935, 1940: Nyländska önamn. I-II. Folkmålsstudier III, i: Folkmålsstudier VII, s. 1–120.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.