Anses som fl. innehålla det sällsynta mansnamnet Thängil (Thors 1959 och hänv.). Betr. sl. se Långbergsöda.
öda Några åländska bynamn innehåller elementet -öda, främst Långbergsöda, Sonröda, Syllöda, Tängsöda, Ödkarby. Namngruppen har varit föremål för en lång vetenskaplig diskussion. Freudenthal satte namnen i samband med Uppsala öd, vars senare led har innebörden ’stor egendom’ (1868). Modéer förklarade dem utgående från ett urnordiskt *wo–þia ’vad’ (1936), en teori som omfattades av Ahlbäck (1952). Denne avvägde några av de landhalsar som i forntiden kan ha fungerat som vad och fann med ledning av landhöjningen att namnen kunde dateras till århundradena före år 1000. Senare har Hellberg modifierat Modéers etymologi genom att anta betydelsen ’vadäng, översvämmad strandäng’ i stället för det tidigare antagna ’vad på färdled’. Huldén utgår från ett annat ord, nämligen öde < urnordiskt *auþia och menar att fråga har varit om odlingar eller gårdar som blivit öde. Tanken får stöd av att öde i denna betydelse förekommer i yngre norrländska ortnamn, medan några säkra paralleller till vadteorin inte har kunnat uppvisas på svenskt språkområde. Av intresse är även de finska namnen på autio eller autia ’ödegård, ödehemman’ o.d. (Lönnrot), ett lånord från nordiskt språk, i Kallenautio m.fl. (Huldén 1981a). I något fall kan namngruppen ha utvidgats genom att den dragit till sig namn på -ed(e), t.ex. Dragöda (Kurt Zilliacus).
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Tengessööde 1494
Tengxöö 1537
Långbergsöda Saltvik