Fl. är en sammansättning av mansnamnet Sone (Sune) i genitiv och ordet arve i genitiv sing. eller plur. ”Sones arvinges öde”. Beträffande sl. se Långbergsöda och öda.
arv Fem byar och socknen Bromarv i västra Nyland och Finby i Åboland har namn som slutar på -arv med innebörden ’egendom som tagits i arv’. Namntypen förekommer också i Dalarna, Uppland och Hälsingland, ofta i bestämd form -arvet. Måhända har namnen, såsom Harry Ståhl menar, ursprungligen avsett nyodlingar som gått i arv efter odlaren, vars namn regelmässigt bildar förleden. Ståhl 1941.
öda Några åländska bynamn innehåller elementet -öda, främst Långbergsöda, Sonröda, Syllöda, Tängsöda, Ödkarby. Namngruppen har varit föremål för en lång vetenskaplig diskussion. Freudenthal satte namnen i samband med Uppsala öd, vars senare led har innebörden ’stor egendom’ (1868). Modéer förklarade dem utgående från ett urnordiskt *wo–þia ’vad’ (1936), en teori som omfattades av Ahlbäck (1952). Denne avvägde några av de landhalsar som i forntiden kan ha fungerat som vad och fann med ledning av landhöjningen att namnen kunde dateras till århundradena före år 1000. Senare har Hellberg modifierat Modéers etymologi genom att anta betydelsen ’vadäng, översvämmad strandäng’ i stället för det tidigare antagna ’vad på färdled’. Huldén utgår från ett annat ord, nämligen öde < urnordiskt *auþia och menar att fråga har varit om odlingar eller gårdar som blivit öde. Tanken får stöd av att öde i denna betydelse förekommer i yngre norrländska ortnamn, medan några säkra paralleller till vadteorin inte har kunnat uppvisas på svenskt språkområde. Av intresse är även de finska namnen på autio eller autia ’ödegård, ödehemman’ o.d. (Lönnrot), ett lånord från nordiskt språk, i Kallenautio m.fl. (Huldén 1981a). I något fall kan namngruppen ha utvidgats genom att den dragit till sig namn på -ed(e), t.ex. Dragöda (Kurt Zilliacus).
Sonarffödhom 1430
Sonarffödha 1431
Sonrödha 1549
Sonreda 1558
Sonnaröda 1570
Långbergsöda Saltvik