Inbyggarbeteckningar sammansatta med -karlar som sl. är vanliga på Åland. Jfr Emkarby. Om inbyggarna flyttat hit från någon av byarna med sl. -öda eller om denna by haft ett liknande namn är svårt att avgöra. Det senare är väl troligast. Se Långbergsöda.
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
öda Några åländska bynamn innehåller elementet -öda, främst Långbergsöda, Sonröda, Syllöda, Tängsöda, Ödkarby. Namngruppen har varit föremål för en lång vetenskaplig diskussion. Freudenthal satte namnen i samband med Uppsala öd, vars senare led har innebörden ’stor egendom’ (1868). Modéer förklarade dem utgående från ett urnordiskt *wo–þia ’vad’ (1936), en teori som omfattades av Ahlbäck (1952). Denne avvägde några av de landhalsar som i forntiden kan ha fungerat som vad och fann med ledning av landhöjningen att namnen kunde dateras till århundradena före år 1000. Senare har Hellberg modifierat Modéers etymologi genom att anta betydelsen ’vadäng, översvämmad strandäng’ i stället för det tidigare antagna ’vad på färdled’. Huldén utgår från ett annat ord, nämligen öde < urnordiskt *auþia och menar att fråga har varit om odlingar eller gårdar som blivit öde. Tanken får stöd av att öde i denna betydelse förekommer i yngre norrländska ortnamn, medan några säkra paralleller till vadteorin inte har kunnat uppvisas på svenskt språkområde. Av intresse är även de finska namnen på autio eller autia ’ödegård, ödehemman’ o.d. (Lönnrot), ett lånord från nordiskt språk, i Kallenautio m.fl. (Huldén 1981a). I något fall kan namngruppen ha utvidgats genom att den dragit till sig namn på -ed(e), t.ex. Dragöda (Kurt Zilliacus).
Ödekarllaby 1438
Ödekarby 1492
Ödkaraby 1530
Emkarby Finström
Långbergsöda Saltvik