Har tolkats som ett fi. *Palovesi, där fl. betyder ’brand, bränn-’ och sl. ’insjö’, men också ’kustvatten’. Karsten 1923:164. Den åsyftade branden kan ha drabbat skogen vid stranden. Men Palvis kan också vara en sekundär bildning till ett annat namn, t.ex. ett *Palosaari (saari ’holme’). Kepsu 1981:116 f. Vissa äldre skrivningar förefaller stöda tolkningen, vad sl. beträffar. Men det kortstaviga palo skulle på 1500-talet knappast ha förkortats. Bror Åkerblom har gått på en helt annan linje och tänkt sig att namnet utgår från mansnamnet Pavel < Paulus (1936). Ett släktnamn Palviainen tillhör i huvudsak Karelen, men det finns andra karelska drag i traktens namnskick (jfr Maxmo).
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Kepsu, Saulo, 1981: Pohjois-Kymenlaakson kylännimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 367.
Åkerblom, Bror K., 1936: Vörå hamn, Mylberget och Pavelsby. I: Svenska folkskolans vänners kalender 1936, s. 92–96. Helsingfors.
Paluis 1544
Paluesby
Palvesiby 1547
Paluisby 1548
Palwesi 1557
Palwis 1571
Maxmo Maxmo