Ingen säker tolkning har framlagts. Möjligen sammansatt med maa ’landområde’ som sl. Fl. kunde tänkas vara puro ’bäck’. Snarare ändå att sammanhålla med nordkarelska personnamn Purmu Jackuasson 1593 (Ilomants), Sofka Purmoieff 1631 (Suistamo), det fortlevande släktnamnet Purmonen, alla från det ortodoxa förnamnet Parmoi, ry. Paramon, Parma. Uusi suomalainen nimikirja. Purmo skulle då vara ytterligare ett östligt drag i det österbottniska kustlandets namnskick. Se Maxmo. Byn Purmo delades 1603 i Över- och Ytterpurmo (senare Forsby) inom Pedersöre sn, den förra 1831 i Över- och Nederpurmo. Suomalainen paikannimikirja utgår hellre från purmu ’jordgrop för förvaring av matvaror, stuka’.
mo De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.
Suomalainen paikannimikirja, 2007. Redaktörer: Sirkka Paikkala, Eeva-Liisa Stenhammar, Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen, Peter Slotte. Karttakeskus. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus, nr 146. Helsinki.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.