Av fi. Kuusisto ’granskog’ som önamn. Thors 1958:14 f. En längre diskussion, som refereras av Thors, har förts om namnet. Han kan hänvisa till parallella namnbildningar och finner vokalbortfallet i förbindelsen -sist- antagbart. Kustö uppträder som tillnamn i Åbo på 1400-talet: her Oleff kusto 1450, olaff Kwsto (nom.) 1451, kusta (ack.) 1450. Formerna kan väcka intresse för Vahtolas lista över forntyska namn (Kustwin, Cust, 1983:270).
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Thors, Carl-Eric, 1958: Om finländska namn på -sta. I: Namn och bygd 45.
Custu 1295
Kwsto 1325
Kusto 1331
Kuusto 1338
Kusta 1538
Chustadh 1485 *
Kustöö 1540
Finska: Kuusisto