Beskrivning

Sl. sannolikt fi. -maa ’land, ö’ med övergång långt a > å med senare förkortning, se mo. Fl. oklar. Om den såsom antagits (V. Solstrand, Lopmeri) utgår från ett joki, gen. joen ’älv’ får den tänkas syfta på en annan ort, vars invånare haft anknytning till ön där byn ligger. Men Pitkänen som refererar diskussionen noterar med rätta också ljudhistoriska betänkligheter mot förklaringen (1985:161). Då många namn på -maa tycks ha personnamnsförled kunde den möjligheten prövas även här, måhända utgående från någon av de många formerna av namnet Johannes. Jfr Uusi suomalainen nimikirja: Juvonen. Vahtola vill förbinda det i Åbotrakten förekommande Juva med germ. Ivo, Juuo m.fl. (1983:269).

Namnelement

mo De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.

Källor

Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.

Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.

Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.

Bebyggelsenamn i Pargas stad (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Jwymo 1540

Juimo 1542

Joemabij 1555

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.