Beskrivning

Av det östersjöfinska mansnamnet Kauko eller något ortnamn bildat av detta samt suffixet -la. En Bænkt Kaukala är nämndeman i Masku 1437. På 1700-talet börjar formen på -kulla användas i anslutning till andra liknande i Pargas. Pitkänen 1985:287.

Namnelement

kulla Ordet kulle hör till de svaga maskulinerna som i finlandssvenska dialekter har förallmänligat formen på -a. Som efterled i bynamn uppträder -kulla drygt 50 gånger i de södra landskapen, men saknas i Österbotten, där det dock är vanligt i gårdsnamn (Karsten 1921:622). Ordet ingår också i naturnamn, oftast i bestämd form. I många fall är gårdsnamnen säkerligen givna av jordägarna själva, och efterleden får betraktas som en yttring av namnmodet. Då bostäder ju gärna placeras på kullar är namnvalet sakligt sett väl motiverat. Jfr Valtavuo-Pfeifer 1998:54. En speciell bakgrund till vissa åländska namn av detta slag, sammansatta eller osammansatta, har Hellberg velat se i förekomsten av gravkullar från forntiden (1967:166 f). Totala antalet upptecknade namn innehållande ordet kulle är omkring 1 600 (LEX).

-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.

Källor

Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.

Bebyggelsenamn i Pargas stad (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Kouckala

Kowckala 1540

Kauckala 1545

Koukala 1562

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.