Ett gammalt och svårtytt namn. Fi. Kuitia. Byns äldsta kända ägare var Peter van den Linden, inflyttad till Åbo på 1300-t. Under Joakim Flemings tid (1477-) började en gråstensborg byggas som fortfarande finns kvar (Gardberg 1993:134 ff.). Ett Kudiby i Snappertuna skrivs i jb Quidhiaby. Den svårtydda namnleden kan vara personsyftande. Det finns ett antal finska namn på Kuit(t)-, både i östra och västra Finland. Uusi suomalainen nimikirja (Kuittinen) antar att det bakom dessa ligger ett svenskt binamn. Det finns inte mycket annat material att utgå från än ordet vit, fsv. hviter, ofta ingående i binamn: Hvite, Hviter, åsyftande personer med vitt hår och skägg (Janzén m.fl. 1947:50, 272). Uddljudet, betecknat med h, har i högsvenskan och många dialekter fallit bort. Men i andra dialektområden har ljudet, som framför halvvokaliskt u uttalades som ach-ljud, utvecklats till k: kvit, eller tidigare kuit. Så har skett bl.a. i östra Åboland, från och med Pargas (Hultman 1939: § 231). Av ett binamn *Huite kan finskan ha utvecklat namnformen Kuitia. Beträffande ändelsen jfr t.ex. Kovio i Laitila, även Kovia i äldre tid (Meri 1943:82). Genom tryckförskjutning som i Kvivlax, Kvevlax, Kvimo m.fl. och genom i parallellnamn inte ovanligt utbyte av fi. -t- mot -d- (jfr Muddais) kan den svenska formen förklaras. Den antagna substitutionen föreligger också i lånordet kuiskata < hviska, som dock antas vara ett relativt sent lån från svenska dialekter (Suomen sanojen alkuperä). Den mytiska gestalten Kuippana och liknande, en skogsgudomlighet, har förbundits med namnet Hubertus på jaktens skyddspatron (Turunen 1981). Intressant är att Quitti 1550 förekommer som tillnamn i Vittis, fi. Huittinen. Det kan tolkas så att det svenska uddljudet (ach-ljudet) har kunnat substitueras på olika sätt i finskan, i forntiden måhända med k, såsom tydligen i landskapsnamnet Karelen.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Suomen sanojen alkuperä. Etymologinen sanakirja. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 556. Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen toimituksia 62. Helsinki 1992 –.
Hultman, O.F., 1939: Efterlämnade skrifter. Andra delen, utgiven av Rolf Pipping och Olav Ahlbäck. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 274. Helsingfors.
Gardberg, C.J., Welin, P.O., 1993: Finlands medeltida borgar. Keuru.
Turunen, Aimo, 1981: Kalevalan sanat ja niiden taustat. Karjalaisen kulttuurin edistämissäätiö.
Janzén, Assar (utg.), 1947: Personnamn. Nordisk kultur. VII. Stockholm, Oslo, Köpenhamn.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Meri, Arvo (senare Lopmeri, J.A.), 1943: Vanhan Vehmaan kihlakunnan pitäjien ja kylien nimet. I. Entisten Laitilan, Lapin ja Uudenkirkon pitäjien nimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 220. Helsinki.
aff Qwidiæ 1439
Qwidhia 1467
Quidie 1477
Finska: Kuitia
Muddais Pargas