Bebyggelsen har fått namn efter mossen, som i sin tur har benämnts med hänsyn till att det mitt i sankmarken har funnits högre terräng, en ”ö”. Högmarken benämns fortfarande Öbergen, och en betydande del av byns åkrar ligger i Mossen.Vokalen -e- i de äldre beläggen kan vara en rest av den gamla genitiven på -ar. Belägget 1620 är möjligen en felskrivning. Namn av typen Äijänneva förekommer dock i finska trakter; äija ’gubbe’.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Öiemossza 1606
Äiemåsseby 1620