På 1400- och 1500-t. oftast Witzekurkku och dylikt, varom nedan. Veikars består av ett tillnamn jämte gårdsnamnssuffixet -s. Tillnamnet kan tänkas höra samman med finska förnamn som Veija, Veikka (Uusi suomalainen nimikirja: Veijalainen m.fl.) och har utvidgats med -are såsom även i andra fall i Österbotten. De finska namnen har kombinerats med veikko ’bror’ men kan också vara inlånade. Under alla omständigheter är namnet Veikars ursprungligen personsyftande. Namnet Witzekurke, Witzekurcku 1440, Wissekurck 1543, Wissikurck 1546, Wessekurku 1548, Wesikurcku 1556 innehåller som senare led fi. kurkku ’strupe’ som används bl.a. om smala sund (jfr även Merenkurkku ’Kvarken’). Fl. har antagits vara fi. vesi ’vatten’. Karsten 1923:100. De äldsta skrivningarna stöder inte så väl den tolkningen. Snarare kan man tänka på fi. vitsa ’vidja’ (Nina Martola).
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Nils Weickare 1440
Rafuall i Weikar 1544
Weikar by 1548
Wekar by 1549