Monå är säkert ett osammansatt namn. Skrivningen med -å har inget reellt underlag. Säkerligen är Monå ursprungligen ett personnamn (liksom Kimo m.fl.), fi. Muoni o. likn. som ingår också i Mogenpört och anses som en kortform av Salomon, Filemon. Som tillnamn uppträder Muona i Tavastland, Savolax och Karelen. Uusi suomalainen nimikirja: Muona. Bynamnet Monå antyder alltså östliga inflytelser vid Kvarken. Jfr Maxmo. Slutvokalen i det långstaviga namnet skall ljudlagsenligt falla bort. Namnet har före bortfallet av slutvokalen böjts som ett svagt maskulinum. Skrivningen ”i Mona” är därför grammatiskt korrekt, om grundformen har varit *Mone.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Jöns i Mona 1440 *
Mone
Mona 1543
Mone by 1548
Mona by 1556
Månå 1556
Mono 1552
Moona 1562
Maxmo Maxmo