Ursprungligt namn på ön där byn ligger. Fl. är grän ’gran’. Uttalet är påverkat av högsvenskan.
grän, gran Ordet gran uppträder i de finlandssvenska och många andra skandinaviska dialekter med ä-vokal: grän, eller efter vokalförlängning grä:n. Formens uppkomsthistoria är densamma som för birke vid sidan av björk. Ett ämnesnamn (*granja) har bildats, och i detta fall trängt undan det ursprungliga trädnamnet. Fries 1957:229 ff. Men också detta, gran, används i åländska och andra dialekter (Ordbok över Finlands svenska folkmål). Man kan spekulera över varför Grännäs är så vanligt som by- och även gårdsnamn. Har det haft någon symbolisk innebörd av t.ex. isolation och frid eller eventuellt bara ansetts vackert? Ett modenamn verkar det hur som helst ha varit.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Grenöö 1540
Grenöby 1543
Grannöö 1553