Sl. är maa ’större ö’, varmed väl avses den forna ö på vars sydspets kyrkbyn i Maxmo ligger. Fl. är säkerligen namnet på en tidig nyttjare eller beboare. Något annat personnamn än det speciellt i karelska källor förekommande Maksima, Maksi, motsvarande ryskans Maks, Maksim, grek. Maximos, kan knappast komma i fråga. En Håkon Maximason Ryss från Pedersöre betalar 1548 hamnskatt i Uleå (Audén 1980:169). Ortnamn på Maksa-, Maksi- förekommer också i nordligare delar av Österbotten. Det östliga inflytandet i det nordösterbottniska namnskicket är ganska påtagligt. Nissilä 1948:229 f.
mo De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.
Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar. Nr 22. Umeå.
Nissilä, Viljo, 1948: Pohjois-Pohjanmaan karjalaista nimistöä. I: Virittäjä 1948.
Maxima 1440 *
Maximo 1543
Maxmo 1544
Östermaximo 1544
Westermaximo 1544