Även om det rinner en viktig å genom Kimo, är det säkert inte den som har gett namn åt byn utan tvärtom; de flesta österbottniska åar och älvar har namn efter orten där de mynnar ut eller efter orter som de genomrinner. Här föreligger ett personnamn som övergått till ortnamn, efter att ha varit namn på en tidig bebyggare eller nyttjare av platsen. Kimo är sannolikt en finsk kortform av Joakim eller något annat namn. Namntypen är närmast östlig i vårt land. Utbredningskarta hos Saulo Kepsu 1981:53. Jfr Kimoböle i Lappträsk.
mo De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.
Kepsu, Saulo, 1981: Pohjois-Kymenlaakson kylännimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 367.
Kimåå 1557
Kimå
Kimo 1571
Kimoböle Lappträsk