Efter 1586 dör namnet ut. Får antas innehålla ordet ö i gen. plur. Ett Öija 1/2 bol 1451 hör möjligen samman med bynamnet.
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Oby 1570
Åby 1574
Öijby 1581
Öijaby 1586