Sl. är fi. maa ’större ö’. Fl. har av flera forskare identifierats som fi. kuiva ’torr’, ”den torra ön” alltså. Karsten 1921:496. Även om fl. Kuiva- är tämligen vanlig i finska ortnamn, förefaller det minst lika motiverat att i diskussionen införa bynamnet Kuivila i Storkyro (Jeremias Quifin i Quifilla 1548, Uusi suomalainen nimikirja). Man kan då tänka sig ett ursprungligt *Kuivinmaa. Som tillnamn förekommer Kuivi, Kuivinen och liknande, främst i östfinska och nordösterbottniska trakter. Även Kuiva uppträder som tillnamn, och hör kanske till samma grupp. Nissilä 1948:219. Dess ursprung är inte klarlagt. Beträffande tryckförskjutningen kui > kvi jfr Kvevlax.
mo De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Nissilä, Viljo, 1948: Pohjois-Pohjanmaan karjalaista nimistöä. I: Virittäjä 1948.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Quima 1478 *
Quiffuimo 1544
Quimåby 1547
Kvevlax Kvevlax