Flera tolkningar har framställts. Måhända ger formerna på -oj med a grund för tolkningen *Soka-oja, vari fl. betyder ’grums, smuts’ och sl. ’bäck’. De äldsta beläggen tyder snarare på en personbeteckning, som senare utvidgats med det i gårdsnamn vanliga -a (Tasta = Tast). Bland finska tillnamn kommer Sokka, gen. Sokan, närmast. Det förekommer i äldre tid i Karelen, men också i Österbotten och har antagits återgå på ett mansnamn, ry. Sofon, karelskt Sohka och Sohko(i). Uusi suomalainen nimikirja. Ljudförbindelsen -hk- kan i svensk dialekt tänkas substituerad med blott k efter kort vokal. Jfr Tuckur i Vörå.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Sokoij 1550
Soko 1551
Sokoja 1573
Såkåija 1583
Tuckur Vörå