Namnets ursprungliga form är antagligen *Ruskola, ett bebyggelsenamn bildat till personnamnet Rusko, som är belagt i sydvästra Finland: Mikael Ruskonpoica 1447 i Masku. De två sista stavelserna i bynamnet har omtolkats som sv. kulla. Pitkänen 1985:287. Personnamnet kan vara en kortform av ett längre namn såsom Ambrosius, men kan också sammanställas med ruskea ’brun’. Jfr Uusi suomalainen nimikirja: Rusi. Fi. Ruskola sedan 1937.
kulla Ordet kulle hör till de svaga maskulinerna som i finlandssvenska dialekter har förallmänligat formen på -a. Som efterled i bynamn uppträder -kulla drygt 50 gånger i de södra landskapen, men saknas i Österbotten, där det dock är vanligt i gårdsnamn (Karsten 1921:622). Ordet ingår också i naturnamn, oftast i bestämd form. I många fall är gårdsnamnen säkerligen givna av jordägarna själva, och efterleden får betraktas som en yttring av namnmodet. Då bostäder ju gärna placeras på kullar är namnvalet sakligt sett väl motiverat. Jfr Valtavuo-Pfeifer 1998:54. En speciell bakgrund till vissa åländska namn av detta slag, sammansatta eller osammansatta, har Hellberg velat se i förekomsten av gravkullar från forntiden (1967:166 f). Totala antalet upptecknade namn innehållande ordet kulle är omkring 1 600 (LEX).
Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Rwskulla 1480
Roskul 1540
Ruskala 1661 jb
Finska: Ruskola