birke, byrke, björk Ett dussin namn i det följande har fl. Björk-, därtill finns några med fl. Birk.Uttalet av substantivet björk (urgerm. *berko–) varierar i dialekterna, formen bjärk är utbredd över hela det finlandssvenska området men vanligast i Österbotten, medan björk förekommer åtminstone alternativt i de sydligare landskapen (Ordbok över Finlands svenska folkmål). I ortnamnen är äldre skrivningar med Bircke- o.likn. vanliga, även om uttalet numera är Björk-, utgående från den skriftspråkliga form som namnen officiellt har givits. I de fallen får man utgå från en kollektiv beteckning birke, att jämföra med andra liknande trädkollektivbildningar (gräne, äspe, byske). Om uppkomsten av dessa har olika teorier framförts, men mycket talar för Sigurd Fries uppfattning att de har bildats under urnordisk tid efter mönster av andra avledningar med suffixet -ja. I ljudsituationen har birk utvecklats vidare till byrk och börk (Hultman 1939:§ 48), och sammanblandning med bjärk, björk har skett. Huruvida någon verklig betydelseskillnad mellan trädnamnet och kollektivet avspeglas i namnskicket är det svårt att bedöma; Fries finner det inte troligt. Närmare om trädnamnet björk och birke hos Fries 1957:97 f., 2000:201 ff.
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
Börckön 1543
Byrcköö 1546
Biörcköö 1548
Bercköen 1555
Bijrcköö 1557
Biercköö 1561
Börcköö by
Bijrcköö 1571
Berckö 1580