I Statskalendern skrevs namnet Solf, ända tills kommunen uppgick i Korsholm, och skrivningen har också upptagits i lokalt bruk. Den har lett till ett osvenskt uttal sålf bland främlingar. Något ånamn är det säkerligen inte fråga om, trots att Karsten argumenterar för en sådan tolkning (1921:97 ff.). I många äldre namn är avslutande -å eller -ö en rent skriftlig variant (t.ex. i Vörå). Solf är knappast ett svenskt namn. Det påminner till typen om de många finska personnamn, vilka som sådana bildar bebyggelsenamn (jfr Tjöck, fi. Jurva, Kimo, Monå m.fl.). Möjligen en finsk form av Silvester, Sylvester: *Sulvo, variant till Silvo, Sylvää? Det nordiska Salve uppträder i skiftande former och är belagt även i Finland och kunde ge en annan utgångspunkt (Janzén m.fl. 1947:88, Thors 1959:78). (Kepsu) tänker sig ett (natursyftande) *Sulava.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Suomalainen paikannimikirja, 2007. Redaktörer: Sirkka Paikkala, Eeva-Liisa Stenhammar, Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen, Peter Slotte. Karttakeskus. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus, nr 146. Helsinki.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Janzén, Assar (utg.), 1947: Personnamn. Nordisk kultur. VII. Stockholm, Oslo, Köpenhamn.
Solffuo 1440
Solfwå 1443
Solfweby 1504
Sölwo 1552
Söluo 1555
Sålwå
Soluo by 1557
Sålffwå by 1620
Sålweå 1794
Tjöck Tjöck