Beskrivning

Vanda stad, som grundades 1972, omfattar en betydande del av vad som tidigare var Helsinge. Namnet Vanda har ansetts utlöst ur ånamnet Vanda å, som i sin tur erinrar om byn Vantaa(nkylä), en by i Hausjärvi öster om Riihimäki, där ån bildas av två sammanflytande bäckar. Åns och byns namn har behandlats av Väinö Solstrand (Budkavlen 1939) och härletts från ett *Vanan taa ’(bebyggelsen) bortom vattenfåran’. Snarare från ett Vanajantaka eller Vanajantaus, i vars förled ingår samma ord vana jämte ändelsen -ja, som betecknar en plats. Efterleden taus betyder 'bakom'. Jfr fi. tausta 'bakgrund' (Suomalainen paikannimikirja). För några liknande namn har Vahtola hittat forntyska personnamnsalternativ (1983:278). Suomalainen paikannimikirja ansluter sig i huvudsak till Solstrands härledning från ett namn *Vanantaka ’bortom Vana(ja)’, det sjöområde som älven är avlopp för, sv. Vånå. Ordet vana ha antagits betyda ’fåra’.

Namnelement

-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.

Källor

Suomalainen paikannimikirja, 2007. Redaktörer: Sirkka Paikkala, Eeva-Liisa Stenhammar, Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen, Peter Slotte. Karttakeskus. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus, nr 146. Helsinki.

Solstrand, Väinö, 1939: Aura och Vanda. I: Budkavlen 1939.

Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.

Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.

Se även

Helsinge Helsinge

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.