En mängd tolkningsförslag har prövats i ortnamnslitteraturen, men inget har befunnits oantastligt. Åke Granlund synes ge företräde åt ett *Å-kulla-by (byn ligger vid Vanda å), men finner ljudutvecklingen problematisk (1956:174 f.). Helst ville man satsa på en personbetecknande fl., eftersom ett stort antal namn på -by är av den typen. Också den finska namnformen med sin genitiv kan tänkas stöda den uppfattningen. Den fi. diftongen kan mycket väl återgå på sv. åg(h). Man kan tänka sig att personnamnsformen har varit av en så familjär natur att den är svår att återföra på något standardnamn. Ett finskt Uhlu, sv. Ugglu, by i Vemo, kan ha intresse i sammanhanget (Lopmeri 1947:174), samt stadsnamnet Uleåborg, fi. Oulu.
En uppgift som cirkulerar och som har delgetts mig är att Åggelby innehåller ett främmande (skotskt) tillnamn. Något som kan komma i fråga är dock inte registerat i Sveriges medeltida personnamns arkiv. Arkivchefen Anita Eldblad har däremot hänvisat till mansnamnet Agisl, Agils, som en tänkbar utgångspunkt för namnet. Det förekommer bl.a. i Uppland. Det skulle, sedan långt a blivit å, ha kunnat ge upphov till en hypokoristisk form *Ågle. Kepsu finner det möjligt att namnet ursprungligen är finskt och sammanställer det med ett bynamn Ohkola i Mäntsälä, men medger att ljudutvecklingen ter sig problematisk. Han nämner också möjligheten att namnet är lånat från Sverige, jfr Ockelbo (2005:190). Suomalainen paikannimikirja finner det svårt att veta om namnet är svenskt eller finskt till sitt ursprung, men vill gärna knyta det till ån som byn gränsar till.
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
Sveriges medeltida personnamn: ordbok. Utg. Arkivet för ordbok över Sveriges medeltida personnamn och Vitterhetsakademiens personnamnskommitté. Uppsala 1967 –.
Suomalainen paikannimikirja, 2007. Redaktörer: Sirkka Paikkala, Eeva-Liisa Stenhammar, Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen, Peter Slotte. Karttakeskus. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus, nr 146. Helsinki.
Kepsu, Saulo, 2005: Uuteen maahan. Suomalaisen Kirjallisuuden Toimituksia 1027. Helsinki.
Lopmeri, J.A., 1947: Vanhan Vehmaan kihlakunnan pitäjien ja kylien nimet. II. Entisten Vehmaan ja Taivassalon pitäjien nimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 220. Helsinki.
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.
Ogelby 1540
Ogleby 1543
Ögleby 1545 *
Ågelby 1563 *
Finska: Oulunkylä