Fl. är genitiv singularis av ordet munk eller ett tillnamn bildat av samma ord. Den som åsyftas i namnet har alltså varit munk eller burit tillnamnet. Granlund 1956:140.
munk Den relativt vanliga fl. Munk- har samband med klosteregendomar i synnerhet i södra Finland. Padis kloster fick 1351 patronatsrätt över Borgå med kapellen Sibbo och Pernå. Gardberg 1996:141 f. Olika fiskeplatser och marker tillhörde klostret och brukades av dess folk, som inte alltid behövde vara munkar. Om fl. i äldre tid hade formen Munke- eller dylikt är det fråga om en genitiv plur. Granlund 1956:140 f. Lars-Erik Edlund har diskuterat munk-namnens förekomst längs Norrlandskusten och ställer åtminstone en del av dem i samband med kustsjöfarten och, hänvisande till en utredning av Jarl Gallén, speciellt med franciskanernas färder (1989:150 ff.). Även som tillnamn har Munck kommit att ingå i ortnamn.
näs Med över 150 antecknade bynamn hör näs till de vanligaste efterlederna i materialet. Namntypen finns i alla delar av området men tycks vara vanligast i Nyland och Åboland. Grundbetydelsen är ’udde’. Men fråga är om naturförhållandena alltid har varit avgörande för namngivningen. Det verkar som om elementet hade blivit något av en modesak. De många sammansättningarna med personnamn tyder på att namnen på -näs ofta får betraktas som primära bebyggelsenamn, som alltså har tillkommit i samband med att platsen bebyggts. Typen hör huvudsakligen hemma i medeltid och 1500-tal. Hellberg 1987:254 m.fl., Zilliacus 1989:108 ff. Ett rimligt antagande är att vissa namn på -näs kan ha sitt ursprung i ett finskt namn på -nainen, -näinen, sv. -nais (LEX).
Munxneby 1540
Mungxnesby 1543
Mvngsnes 1544