En bildning på -ans till personbinamnet Manke: Niels mancke 1540, Nilis mancke 1542. Binamnet har kombinerats med fsv. manke ’man (på häst)’, och ’upphöjning i terrängen’ (Granlund 1965:83), men skall kanske helst sammanhållas med mansnamnet Magnus, som det kan vara en kortform av. En gård Mankas i Jämtland antas ha namn efter en Manne Magnusson, kallad Manka (B. Flemström 1958:34).
-ans, -as Bland de finlandssvenska bynamnen slutar ett trettiotal på -ans och 17 på -as: Mejlans, Snettans, Kuritans; Toras, Myras. Liknande namn har också många hemman och gårdar. Typen på -ans är vanligast i västra Nyland. En utveckling -ans > -as har i många fall ägt rum. Men många namn har säkert direkt bildats med -as. Genitivändelsen -s har kommit att bli en beteckning för bebyggelser när den fogats till husbondsnamn, tillnamn eller andra personbeteckningar och senare också till naturnamn, om platserna bebyggts. Bakom typen på -ans ligger husbonds- eller andra namn som i den bestämda grundformen slutat på -an. De västnyländska namnen har behandlats utförligt av Granlund 1965 med sidoblick även på namnskicket i Stockholm i äldre tid (tillnamn som Bergen) som kanske varit mönsterbildande. Se -s.
Granlund, Åke, 1965: En västnyländsk namntyp. I: Folkmålsstudier XIX, s. 27–136. Helsingfors.
Flemström, Bertil, 1958: Nutida inbyggarnamn i en Jämtlandssocken. I: Namn och bygd 45.
Manckeby 1540
Mankeby 1543
Manckaby 1544
Mankeby 1545