Bynamnet Sommarö togs i bruk först på 1920-talet, då byarna Svinö och Moisö sammanslogs. Westman uppger att Svinö också har kallats Sommarö, men anser inte att ön kan ha varit betesplats för svin (1935:330, 347 ff.). Namntypen som sådan är gammal, också med syftning på bebyggelse. Sommarö användes som gemensam benämning på Ramsö och Berg, numera sammanvuxna. Namnet Sommarö förekommer på flera ställen längs våra kuster, även som bynamn, och betecknar öar som använts sommartid för kreatursskötsel eller annat. Zilliacus 1989:36.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Westman, Ivar, 1935, 1940: Nyländska önamn. I-II. Folkmålsstudier III, i: Folkmålsstudier VII, s. 1–120.
Zilliacus, Kurt, 1989: Skärgårdsnamn. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 558. Helsingfors.