Flera nyländska åar har namn efter personer, och det är sannolikt att dessa personer hörde till de första svenskarna i bygden, kanske som ledare för inflyttande grupper. Fl. i Ingå är mansnamnet Inge, en kortform sannolikt av något namn på Ing-. Man kan fråga sig om denne Inge möjligen varit befryndad med Ingessönerna, den nyländska lagmansätt som varit inflytelserik bl.a. i Karis. Granlund 1956: 56, 1972:313, Anthoni 1970:36.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Anthoni, Eric, 1970: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 442. Helsingfors.
Granlund, Åke, 1972: Uudenmaan asuttaminen paikannimien valossa. I: Nimikirja, s. 313–321. Kalevalaseuran vuosikirja 52. Helsinki, Porvoo.
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.
Jnga 1335 *
Jngaa 1369
Jnghaa 1392
Ingo 1441
Jngo 1527