Fl. är som i många andra namn folkbenämningen finne. Sl. är ovanligare. Namnelementet pada och liknande har utförligt diskuterats av Hans Jonsson (1966:372 ff.), som tar ställning till flera tidigare framförda teorier. Det mest kända namnet i gruppen är landskapsnamnet Medelpad. Jonsson tycker sig kunna urskilja en grundbetydelse ’flackt eller sankt markparti’, varur en betydelse ’väg’ kunnat utbildas. Han förefaller närmast böjd att betrakta ordet som ett lån från fi. pade ’småbåtshamn m.m.’, men lämnar frågan om etymologin öppen. I vissa finlandssvenska dialekter brukas hithörande ord i betydelser som ’samling’, ’gyttring’. Diskussion även hos Granlund 1956:259. I ett kapitel i Sundsvalls historia har Lars-Erik Edlund tagit landskapsnamnet Medelpad till ny granskning. Han menar att sl. i namnet avser en låglänt strandterräng. Han refererar även detaljerat materialet ur de finlandssvenska dialekterna och finskan. Betydelsen ’ansamling’ och dylikt förefaller östlig och skulle kunna gälla i fråga om Finnpada. (Edlund 1996:56 ff, jämte slutnoter).
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
finn I över trettio av våra bynamn är fl. Fin(n)- eller Fins-. Det vanliga Finby betecknar säkerligen i regel byar där befolkningen har varit finsk. Fl. i namnen står ofta i genitiv pluralis ’finnarnas’. Ett mansnamn Finvidher förekommer på 1400-talet på Åland och i Egentliga Finland. Thors antar att detta åsyftas i Finnela i Masku, i så fall väl i kortformen Finne. Thors 1959:30, Hellberg 1987:215 ff. Också som tillnamn förekommer Finne tidigt.
Edlund, Lars-Erik, 1996: Gamla ortnamn i Medelpad. I: Sundsvalls historia I-III. Sundsvall.
Jonsson, Hans, 1966: Nordiska ord för vattensamling. Lundastudier i nordisk språkvetenskap. 16. Lund.
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.
Ffinnepahda 1540
Finnepada 1541
Finbacka 1564