En tolkning som har framställs går ut på att Vällskog i likhet med Tackskog vore ett till hälften översatt finskt namn *Välimetsä ’Mellanskogen’, d.v.s. byn (skogen) mellan Tackskog och de sydligare byarna. Ramsay 1924:52. De gamla skrivformerna ger inte mycket stöd åt tanken. Snarast tycker man sig igenkänna det finska gårdsnamnssuffixet -la i dessa. Det kan dock ha fogats till ett nerslitet -skog. Namnets första led kan vara personsyftande såsom i flera liknande namn. Tyska personnamn såsom Welling har nämnts. Uusi suomalainen nimikirja: Vellonen.
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
skog Till den västra delen av Nyland och närliggande del av Åboland hör bynamn på -skog: Antskog, Rödskog, Vällskog m.fl., sammanlagt 28. Deras förled är ofta personsyftande. I några fall finns det ett finskt namn i bakgrunden (Sjöskog). Namnen på -skog gäller byar med ett mer perifert läge än byar med namn på -by och -böle. De anses erinra om svenskt utmarksbruk, och det finns kanske ett samband mellan den svenska termen och den finska ”miehenmetsä” (metsä ’skog’). Orrman 1987 och hänvisningar, Valtavuo-Pfeifer 1998:112 f.
Ramsay, August, 1924, 1936: Esbo I - II. Esbo socken och Esbo gård. Helsingfors.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Welskallaby 1540
Welschallaby 1541
Welskalaby 1543
Velskaby 1546
Velskåla 1556
Velskolaby 1557
Velskogh 1562
Tackskog Esbo