-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
mor(a) Några västnyländska bynamn innehåller -mora: Båtsmora, Bengtsmora m.fl. Ordet mor(a) bildar också förled i Morby och ingår i odlingsnamn framförallt i västra delen av Nyland. Ordet betecknar ’(sank) skog’. I dialekterna är det osäkert belagt. Thors drar av utbredningsbilden i Sverige slutsatsen att namntypen har överförts från norra Svealand, där den har sitt utbredningscentrum (1953a:76 ff.). Valtavuo-Pfeifer 1998:121.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Ketilsmora 1540
Skettilzmora 1541
Ketilsmoora 1561