Fl. ser ut att vara kvinnonamnet Elin, sl. ö (med lokal utveckling till -sjö). Elin var ett vanligt namn i äldre tid (Anthoni 1970:reg.) Det bars bl.a. av både hustrun och en dotter till Björn Ragvaldsson, häradshövding på Raseborg 1452–79.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Anthoni, Eric, 1970: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 442. Helsingfors.
Elijnsöö 1540
Elinsöö 1542
Elleis öij 1542